Min historia

Mitt första riktiga jobb var som ingenjör på patentverket i Stockholm. Efter ett års arbete där blev jag byråingenjör med egen rotel. Jag fick i uppdrag att granska patentansökningar angående fiskeredskap och tätningslister på fönster. Därmed fick jag också en ovärderlig insikt i hur det är att vara byråkrat med makt över kreativa människor.

Mina ambitioner i livet var att bli författare. Trots att jag hade förstått hur sårbar man är som en fritt skapande individ sa jag upp mig från mitt fasta jobb, satte punkt för en trygg karriär som statstjänsteman och reste till Frankrike.

Efter ett års liv som aupair i en högadlig familj på ett slott utanför Paris reste jag till Lund för att läsa filosofi. Med mig hem hade jag en ovärderlig insikt i hur det känns att bli stämplad som dum, okultiverad och mindre vetande för att man inte behärskar ett visst språk.

Lund i slutet av 60-talet var en häxkittel av politiskt aktiva studenter och glada hippies. Kulturlivet var intensivt. Jag gick med i teatersällskapet Proteus, som leddes av Ulf Gran. Vi hade teaterträning varje lördagseftermiddag i flera timmar. Det var en underbar gemenskap och med mig från den tiden har jag en ovärderlig insikt i hur man öppnar sig själv för ett kreativt skapande och hur man vågar tro på sig själv.

Den första pjäsen jag var med i var Euripides` Backanterna. En hel lång sommar dansade jag som backant i parker och på olika anstalter runt om i Sverige. En annan sommar var jag Smeraldina i Kung Hjort av Goldoni. Jag var med i ett miljökritiskt collage Kråkvisan och i Sanrdo Key-Åbergs Vårt behov av våld. Vi skådespelare var alla studenter, de flesta med ambitioner att komma in på någon scenskola. Själv hade jag aldrig tidigare haft något större teaterintresse. Trots Ulf Grans skicklighet i att ge regi, vilket fick mig att känna att jag klarade av att stå på scen och gestalta min roll, förstod jag att det inte var min ”grej”. Jag ville bli dramatiker och sätta upp mina egna pjäser.

Och så blev det. Sedan den tiden arbetar jag fram pjäser (och under åren har det blivit mängder) tillsammans med barn och ungdomar i skolan med hela klasser eller som fritidsverksamhet för teatersugna barn.

I början av 70-talet gifte jag mig. Min man och jag fick barn och vi flyttade ut på landet. Vi skaffade oss får, höns, katter och kaniner. Vi började odla jorden.

I de stunder av ensamhet jag lyckades fånga skrev jag sagor och livsbetraktelser. Jag arbetade fram min sagolek, som innebär att man berättar och leker sagor med barn och skrev därefter en instruktionsbok om detta.

Leken är det viktigaste i livet för en växande människa och växer gör vi hela livet.

Under några år på 80-talet fick jag ekonomiskt bidrag från Kultur-i-skolan-projektet. Jag var ute i flera skolklasser runt om i Hässleholm. Varje elev fick välja sin egen roll och därefter hittade jag på en pjäs, så att alla skulle bli nöjda. Ja, det var en utmaning och tid tog det, men roligt var det för oss alla. Jag samlade några av pjäserna i en instruktionsbok som jag kallade Teaterlek för hela klassen. (Jag har fortfarande kvar en del till försäljning.)

Andra Kultur-i-skolan-projekt jag arbetade med var dockteater, radioteater och även filmmanus.

För mig är teater i första hand inte ord utan rörelse. För att få amatörer att röra sig på scen är musik ett fantastiskt hjälpmedel. Jag kallar det för rörelseteater till musik. Jag använder mig mycket av klassisk musik.

För dem, som inte vill eller kan spela teater, har jag skapat något som jag kallar för kultivitet: man rör sig till utvald musik på ett visst tema såsom årstider eller djur i naturen.

Sedan kom 90-talet. Barnen hade växt upp och jag fick tid för mer eget arbete.

Jag blev gruppledare i AiB, ett projekt för arbetslösa i Hässleholm, och fick den stimulerande utmaningen att arbeta med människor från andra kulturer. Vi satte upp teater och övade in olika dans- och sångprogram som vi sedan reste runt med på skolor och äldreboende.

Med min heterogena teatergrupp satte jag under några intensiva somrar upp 1600-talspjäser på Hovdala slott utanför Hässleholm. Vi spelade Calderons Hus med dubbel ingång, Molières Läkare mot sin vilja och Holbergs Henrik och Pernilla.

Även efter det jag slutat på AiB (som blivit AME och inte längre hade plats för kultur) fortsatte jag två somrar att visa teater på Hovdala under ”Hovdala-dagarna”. Jag hade under tre terminer, tillsammans med underbar personal, arbetat fram Hamlet på en särskola. Denna Hamlet spelade vi nu upp som en offentlig föreställning ute i det fria. Ingen av oss som var med kommer att glömma den stolthet vi kände. Året därpå satte jag upp En midsommarnattsdröm med en grupp ungdomar med och utan handikapp.

Under de senaste tjugo åren har jag frilansat som föreläsare och sagolekare runt om i Skåne och Blekinge. Jag har haft glädjen att arbeta med vuxna förståndshandikappade på ett dagcenter under många år då vi tillsammans arbetade fram flera roliga teaterpjäser. Och jag har från och till anlitats av Hässleholms Musik&Kulturskola.

Egentligen borde jag ändra den första meningen i den här texten till ”Mitt enda riktiga jobb”. Men det får stå kvar så. Jag har ju trots allt gjort en del i mitt liv.